Teaterrecension : Mera lågmäld sorg än grinighet när en man som heter Ove intar Svenska Teatern
Fredrik Backmans debutroman En man som heter Ove är vuxensagan som gått hem i alla läger och former: som bok, film och enmansteater. Oves fyrkantighet och ilska över stort och smått roar samtidigt som handlingarna avslöjar hans goda hjärta. Men när Marcus Groth nu gestaltar berättelsen på Svenska Teatern är det ofta knäpptyst i salongen.
Så tyst som det bara kan bli när sorgen och saknaden gestaltas utan skyddshölje.
Det är visserligen inte sorgen som gjort Ove till en tvärvigg. En principfast man med bestämda åsikter har han alltid varit.
Röda rosor till dem man älskar mest
”Rätt ska vara rätt” är en devis han ärvt av sin far och det är inte mycket han upplever som rätt eller rimligt i dagens samhälle.
Men när han dessutom förlorar både hustru och arbete har han fått nog.
Oves värld är svartvit och nu har det svarta segrat.
Han vill ta livet av sig, med samma precision som han levt det.
Men just då börjar förstås saker hända i grannskapet. Saker som stör hans beslutsamhet.
En nyinflyttad familj dimper ner och klarar inte ens av att backa med släpvagn, en illa tilltygad katt söker ett hem och en granne han länge legat i fejd med är plötsligt i akut behov av hjälp.
Och resten är förstås historia.
En man som heter Ove är en feel good-berättelse där utgången finns inskriven redan i upplägget men i den scenversion som fick sin urpremiär i Stockholm för ett par år sedan har Marie Persson Hedenius, Emma Bucht och Johan Rheborg destillerat fram ett manus som gjort berättelsen gott.
Dramatiseringen är tät och mindre klichéspäckad än romanen och på Svenska Teatern ger Marcus Groth dessutom Ove nya nyanser med en tolkning som inte kopierar förlagan rakt av.
En man märkt av förlust
Hans Ove matchar inte Backmans beskrivning ens till det yttre.
Groths rollfigur har inga järnlabbar som kan klämma hånfulla skinheads mot väggen eller lyfta snorkiga tjänstemän från slipsen.
Den här Ove är en liten, spenslig man. Färglös och tillknäppt, med de få hårstråna omsorgsfullt kammade över hjässan.
Vid hustruns grav låter han garden falla och visar öppet sina känslor men bland de levande rör han sig som en robot eller redan död.
Till och med hans dagliga inspektionsrundor i grannskapet har formen av kantiga kvadrater.
Visst blossar irritationen ofta upp men Groths Ove gastar sällan. Det är som om världen inte längre var värd den mödan.
En ensam man. Marcus Groth i En man som heter Ove.
Och jag måste faktiskt tillstå att det dröjer ett tag innan jag samordnat mina egna förväntningar med den tolkningen.
Till det bidrar också att tempot till en början känns lite forcerat, som en utantilläxa utan andhämtningspauser.
Men småningom faller bitarna på plats. Ove får konturer - och djup.
En dubbelbelyst tvärvigg
I en berättelse där Ove själv för ordet är det förstås också han som dikterar perspektivet men i Marcus Groths tolkning blir gestalten dessutom genomgående belyst från två håll.
Visst förstår vi hur omgivningen uppfattar Ove men Groth drar inga växlar på surgubbsfasaden.
Han klär i stället av Ove och låter oss genast se sårigheterna. I det porträttet ryms inget skrattretande.
I den här versionen är Oves pessimism över samhällsutvecklingen nedtonad. Det var den som ofta fick rätt hejdlösa uttryck i boken.
Hans personliga tragedi och långsamma väg tillbaka till livet väcker däremot både medkänsla och respekt.
Vi kan fnissa åt hans sociala inkompetens - men gapskratta?
Nej.
Många roller i raskt tempo
Att de andra gestalterna som flimrar förbi i enmansföreställningen inte gestaltas med samma inkännande skärpa ingår i sakens natur.
Parvaneh med den okuvliga energin, den katthatande blondinen, godmodiga Jimmy och många andra gestaltas allesammans ur Oves perspektiv, som halvkarikatyrer med något enda uppförstorat särdrag.
Det blir en hel del klichéer, förstås - också en del som skorrar.
Kvinnoporträtt med överdrivet pipiga röster till exempel men de är ju filtrerade genom Oves irritation så låt gå för dem.
Däremot hade det kanske varit klokt att lokalanpassa en del av snabbporträtten.
Visst fattar vi att den här berättelsen utspelar sig i Sverige men de unga killarnas slängiga jargong fungerar inte riktigt i den här kontexten.
Med lite bearbetning hade glappet mellan deras och Oves sätt att tala fått en högre igenkänningsfaktor.
Lika hög som det ekonomiskt gestaltade snabbporträttet av en kedjerökande och maktfullkomlig socialtjänsteman.
Sättet att förstrött spotta ut några tobaksflagor som klistrat sig fast vid läppen säger allt.
Mer än så behövs inte för att ge nonchalansen ett ansikte.
Diskret regi
Bjarni Haukur Thorsson står för uppsättningens regi och trots att föreställningen ges på teaterns stora scen har han litat på att berättelsen bär utan omfattande scenografi eller kraftigt markerade accenter.
Visst är det en stor yta att bemästra men i den här föreställningen rimmar ödsligheten på scenen med dramat.
Fonden domineras av en jättelik, ogästvänlig husvägg. Ett hem som underförstått förvandlats till ett tomt skal sedan hustrun dött.
En bit in på scenen står en bänk och ett mekaniskt piano som spelar små vinjetter mellan scenerna.
Frank Halls ljuddesign är ett viktigt element i föreställningen och mycket mer än så behövs inte.
En röd stol får symbolisera barndomens Saab och Oves minne av sin rollmodell fadern, ett fång röda rosor hans gränslösa kärlek till hustrun.
Resten kan vi föreställa oss.
Vid sidan av de många rollporträtt Groth tecknar själv har han bara sällskap av en fristående figur, katten.
Ove på sin dagliga kvartersinspektion
Men också den är av det symboliska slaget: en ljusstråle som envist slår följe med en man innan han helt förlorat sig i mörkret.
Det är en signal helt i romanens anda men - som det mesta i scenversionen - också snäppet subtilare.
Fredrik Backmans debutroman En man som heter Ove är vuxensagan som gått hem i alla läger och former: som bok, film och enmansteater. Oves fyrkantighet och ilska över stort och smått roar samtidigt som handlingarna avslöjar hans goda hjärta. Men när Marcus Groth nu gestaltar berättelsen på Svenska Teatern är det ofta knäpptyst i salongen.
Så tyst som det bara kan bli när sorgen och saknaden gestaltas utan skyddshölje.
Det är visserligen inte sorgen som gjort Ove till en tvärvigg. En principfast man med bestämda åsikter har han alltid varit.
”Rätt ska vara rätt” är en devis han ärvt av sin far och det är inte mycket han upplever som rätt eller rimligt i dagens samhälle.
Men när han dessutom förlorar både hustru och arbete har han fått nog.
Oves värld är svartvit och nu har det svarta segrat.
Han vill ta livet av sig, med samma precision som han levt det.
Men just då börjar förstås saker hända i grannskapet. Saker som stör hans beslutsamhet.
En nyinflyttad familj dimper ner och klarar inte ens av att backa med släpvagn, en illa tilltygad katt söker ett hem och en granne han länge legat i fejd med är plötsligt i akut behov av hjälp.
Och resten är förstås historia.
En man som heter Ove är en feel good-berättelse där utgången finns inskriven redan i upplägget men i den scenversion som fick sin urpremiär i Stockholm för ett par år sedan har Marie Persson Hedenius, Emma Bucht och Johan Rheborg destillerat fram ett manus som gjort berättelsen gott.
Dramatiseringen är tät och mindre klichéspäckad än romanen och på Svenska Teatern ger Marcus Groth dessutom Ove nya nyanser med en tolkning som inte kopierar förlagan rakt av.
En man märkt av förlust
Hans Ove matchar inte Backmans beskrivning ens till det yttre.
Groths rollfigur har inga järnlabbar som kan klämma hånfulla skinheads mot väggen eller lyfta snorkiga tjänstemän från slipsen.
Den här Ove är en liten, spenslig man. Färglös och tillknäppt, med de få hårstråna omsorgsfullt kammade över hjässan.
Vid hustruns grav låter han garden falla och visar öppet sina känslor men bland de levande rör han sig som en robot eller redan död.
Till och med hans dagliga inspektionsrundor i grannskapet har formen av kantiga kvadrater.
Visst blossar irritationen ofta upp men Groths Ove gastar sällan. Det är som om världen inte längre var värd den mödan.
Och jag måste faktiskt tillstå att det dröjer ett tag innan jag samordnat mina egna förväntningar med den tolkningen.
Till det bidrar också att tempot till en början känns lite forcerat, som en utantilläxa utan andhämtningspauser.
Men småningom faller bitarna på plats. Ove får konturer - och djup.
En dubbelbelyst tvärvigg
I en berättelse där Ove själv för ordet är det förstås också han som dikterar perspektivet men i Marcus Groths tolkning blir gestalten dessutom genomgående belyst från två håll.
Visst förstår vi hur omgivningen uppfattar Ove men Groth drar inga växlar på surgubbsfasaden.
Han klär i stället av Ove och låter oss genast se sårigheterna. I det porträttet ryms inget skrattretande.
I den här versionen är Oves pessimism över samhällsutvecklingen nedtonad. Det var den som ofta fick rätt hejdlösa uttryck i boken.
Hans personliga tragedi och långsamma väg tillbaka till livet väcker däremot både medkänsla och respekt.
Vi kan fnissa åt hans sociala inkompetens - men gapskratta?
Nej.
Många roller i raskt tempo
Att de andra gestalterna som flimrar förbi i enmansföreställningen inte gestaltas med samma inkännande skärpa ingår i sakens natur.
Parvaneh med den okuvliga energin, den katthatande blondinen, godmodiga Jimmy och många andra gestaltas allesammans ur Oves perspektiv, som halvkarikatyrer med något enda uppförstorat särdrag.
Det blir en hel del klichéer, förstås - också en del som skorrar.
Kvinnoporträtt med överdrivet pipiga röster till exempel men de är ju filtrerade genom Oves irritation så låt gå för dem.
Däremot hade det kanske varit klokt att lokalanpassa en del av snabbporträtten.
Visst fattar vi att den här berättelsen utspelar sig i Sverige men de unga killarnas slängiga jargong fungerar inte riktigt i den här kontexten.
Med lite bearbetning hade glappet mellan deras och Oves sätt att tala fått en högre igenkänningsfaktor.
Lika hög som det ekonomiskt gestaltade snabbporträttet av en kedjerökande och maktfullkomlig socialtjänsteman.
Sättet att förstrött spotta ut några tobaksflagor som klistrat sig fast vid läppen säger allt.
Mer än så behövs inte för att ge nonchalansen ett ansikte.
Diskret regi
Bjarni Haukur Thorsson står för uppsättningens regi och trots att föreställningen ges på teaterns stora scen har han litat på att berättelsen bär utan omfattande scenografi eller kraftigt markerade accenter.
Visst är det en stor yta att bemästra men i den här föreställningen rimmar ödsligheten på scenen med dramat.
Fonden domineras av en jättelik, ogästvänlig husvägg. Ett hem som underförstått förvandlats till ett tomt skal sedan hustrun dött.
En bit in på scenen står en bänk och ett mekaniskt piano som spelar små vinjetter mellan scenerna.
Frank Halls ljuddesign är ett viktigt element i föreställningen och mycket mer än så behövs inte.
En röd stol får symbolisera barndomens Saab och Oves minne av sin rollmodell fadern, ett fång röda rosor hans gränslösa kärlek till hustrun.
Resten kan vi föreställa oss.
Vid sidan av de många rollporträtt Groth tecknar själv har han bara sällskap av en fristående figur, katten.
Men också den är av det symboliska slaget: en ljusstråle som envist slår följe med en man innan han helt förlorat sig i mörkret.
Det är en signal helt i romanens anda men - som det mesta i scenversionen - också snäppet subtilare.
![Sandra Kubicka : Sandra Kubicka NAGO w Playboyu [ZDJĘCIA +18]. Modelka w sexy sesji [wrzesień 2017]](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEin9aIj0W72BfvvGqwplFSmaptWduZ19vuICOZ8K59Kmk2cX94E6suvbg1gFC_TFdwui3IXq3qOYQ-MmczRLsyj4tW3ODykAXnhqEFlWPuMCAjcVzalyhyphenhyphenzE5CIc0TYvg45JUsdfocu-Vpn/s72-c/1.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar