Så bra var Thåströms turnépremiär i Göteborg
GÖTEBORG. Han sjunger mycket om stjärnor, Thåström.
Själv är han en klar sådan, pulserande i dova färger, på höstens turnépremiär.
Artiklar om thåström
Strax efter åtta kliver Thåström med band upp på scen, hundra minuter senare går han av med ett “Varsågoda, tack för att ni kom”.
Tiden däremellan blir en resa med landets bästa sångare som ciceron.
Även om jag har invändningar mot nya “Centralmassivet” (framför allt bristen på starka låtar), så hördes det direkt när den kom häromveckan att materialet borde kunna blomma ut live.
För som alltid med Thåström handlar det om att fånga en känsla. Det är därför han sidsteppar däruppe i motljuset, fladdrar med högerhandens fingrar ovanför huvudet och till slut slår ut med armarna. Energin ska spridas i lokalen.
Imponerande bredd och djup
Thåström – Dieter H. Engler
Under nästan varje konsert med mannen jag sett senaste tjugo åren finns det åtminstone ett moment när den där känslan fullkomligt överväldigar en och Thåström i stunden är onåbar. I Göteborg kommer den tidigt. Under en fullständigt knäckande “Jag är en idiot” märker jag halvvägs in att jag skriker med som besatt. Sådan kraft har Thåström på toppen av sin förmåga. Även om resten av turnépremiären inte når lika högt är bredden och djupet imponerande.
Scenduken används sparsamt, en stjärnhimmel vecklar ut sig först till extranumren. Ljuset är perfekt avvägt rakt igenom. Med åren har Thåström nu sitt egna Bad Seeds, ett följsamt band som kan växla mellan tunn beröring och att låta som de blir jagade längs ett järnvägsspår. Ett tag får de loss samma kraft från mellangärdet som franska Noir Désir när det begav sig. I en fantastisk version av “Alla vill till himlen” påminner de plötsligt om ett sjösjukt Rammstein.
Men egentligen är jämförelser med andra onödiga. Thåström med band är helt sina egna. Om du kan, bör du förstås följa med deras resa i höst.
GÖTEBORG. Han sjunger mycket om stjärnor, Thåström.
Själv är han en klar sådan, pulserande i dova färger, på höstens turnépremiär.
Artiklar om thåström
Strax efter åtta kliver Thåström med band upp på scen, hundra minuter senare går han av med ett “Varsågoda, tack för att ni kom”.
Tiden däremellan blir en resa med landets bästa sångare som ciceron.
Även om jag har invändningar mot nya “Centralmassivet” (framför allt bristen på starka låtar), så hördes det direkt när den kom häromveckan att materialet borde kunna blomma ut live.
För som alltid med Thåström handlar det om att fånga en känsla. Det är därför han sidsteppar däruppe i motljuset, fladdrar med högerhandens fingrar ovanför huvudet och till slut slår ut med armarna. Energin ska spridas i lokalen.
Imponerande bredd och djup
Thåström – Dieter H. Engler
Under nästan varje konsert med mannen jag sett senaste tjugo åren finns det åtminstone ett moment när den där känslan fullkomligt överväldigar en och Thåström i stunden är onåbar. I Göteborg kommer den tidigt. Under en fullständigt knäckande “Jag är en idiot” märker jag halvvägs in att jag skriker med som besatt. Sådan kraft har Thåström på toppen av sin förmåga. Även om resten av turnépremiären inte når lika högt är bredden och djupet imponerande.
Scenduken används sparsamt, en stjärnhimmel vecklar ut sig först till extranumren. Ljuset är perfekt avvägt rakt igenom. Med åren har Thåström nu sitt egna Bad Seeds, ett följsamt band som kan växla mellan tunn beröring och att låta som de blir jagade längs ett järnvägsspår. Ett tag får de loss samma kraft från mellangärdet som franska Noir Désir när det begav sig. I en fantastisk version av “Alla vill till himlen” påminner de plötsligt om ett sjösjukt Rammstein.
Men egentligen är jämförelser med andra onödiga. Thåström med band är helt sina egna. Om du kan, bör du förstås följa med deras resa i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar