Isle of dogs: Isle of dogs - ett lyxvykort från Godzillafansen

Isle of dogs - ett lyxvykort från Godzillafansen

Premiär för "Isle of dogs", en dockfilmsfantasi om miljökaos, rasism och hundar i typisk finurlig och förtrollande Wes Anderson-kostym.

                           Packa upp Akira Kurosawa referenser på Isle of Dogs

– Wes Anderson har hittat på en historia som ytan handlar om ett framtida Japanskt samhälle, en dystopi byggd av referenser till älskade storebrodersfilmare som Kurosawa, Tarantino, Miyazaki, plus all populärkulturell japansk rekvisita man överhuvudtaget kan tänka ut. I denna värld har ett hat mot landets hundar brutit ut via klassisk hårdför "de-andra -smutsiga-ska ut" propaganda. Så alla jyckar blir förvisade till en sorts "slutgiltig lösnings- ö", gjord av samtidens sopberg.



Titel: "Isle of dogs"
Regi: Wes Anderson
Genre: Animerad/Stop motion film
I rollerna: Scarlett Johansson, Jeff Goldblum, Bill Murray mfl
Betyg: 4 av 5

Detta är Wes Anderson och då är det viktigaste, leken.

Där får de klara sig bäst de kan. Den världen blir som en kombination av de grymmaste bilderna av urban fattigmansslum, koncentrationsläger och en vilda västern-vision om ensamma men verserade revolvermänshundar i en helt miljöförstörd värld.

Och själva handlingen är då en pojkes jakt på sin hund som skickats dit och såklart, deras återupprättelse och hämnd.

Så det är klassiska frågor om rå rasism och sopor det rör sig kring. Det låter dystert?

– Ja men det är det ju inte, för detta är Wes Anderson och då är det i alla fall i mina ögon de viktigaste. Leken. Och den här typen av film stop-motion för en ju kvickt bort från handling, och faktiskt - jag kanske är lättdistraherad - även från analys, till att vilja kasta sig över "bakom kulisserna filmerna". För hur går det egentligen till att skapa något så detaljerat, så finurligt, så omsorgsfullt rent visuellt. 250 miniatyrlandskap är byggda, hundratals dockor i djurpäls delvis ditpillad för hand hårstrå för hårstrå.

Provrör, glasögon, tidningsurklipp, handdukar, fiskben - oändligheten i varje handgjord detalj ger svindel. Och resultatet blir en sorts laidback, helt avväpnande sockerdricksfantasi om 60-talets filmestetik, tusenåriga sidenfantasier och modern kärlek till sushi, manga, edo. På ett vis blir det ju en klichéfylld, på gränsen till fördomsfull bild om man ser detta som "Japan" men man ska nog mer se på den mer som ett lyxvykort från Godzillafansen.