Vm 2018: Jag satt ensam – och bara storgrät

Han ser krasst på det mesta.
Att VM-äventyret snabbt kan vara över och att tränarkarriären kan få ett oväntat slut. 

Men det finns tillfällen när Janne Andersson, 55, tappar kontrollen.

Som den där gången i spelarbussen.

– Jag satt ensam längst fram och storgrät på väg till matchen, säger Sveriges förbundskapten.


Om drygt en vecka står Janne Andersson inför sitt livs största utmaning som fotbollstränare när Sverige inleder VM med att möta Sydkorea i Nizjnij Novgorod. 

Den 55-årige hallänningen har tagit det svenska herrlandslaget till VM-slutspel för första gången på tolv år.

Men hur ser han egentligen på sin egen roll som förbundskapten?

              Här är bilderna på Zlatan som hela världen skrattar åt | Premier League


"Saker flyger i huvudet"
Jobbet som tidningsbud gjorde Janne Andersson till morgonmänniska. En vana som sedan har hängt med från ungdomsår.

Under hans tid som tränare i Norrköping förstärktes den ytterligare.

– De första åren pendlade jag från Halmstad och gick upp halv tre på morgonen för att vara på plats i tid.


Klockan är tio på förmiddagen och Janne Andersson sitter i förbundets lokaler i Solna. Den här morgonen tog han bilen från hemmet på Lidingö till jobbet.

– Men jag brukar cykla eller gå, det tar två timmar att promenera hit. Det kanske inte är så mycket till träning, men det är en bra tid att tänka.

Och det är just att tänka som mycket av Janne Anderssons jobb går ut på.

Åtminstone är det så han själv ser på sin roll som förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll.

– Jag har inget av och på, det finns inga arbetstider i det här jobbet. Åtminstone fungerar inte jag så. Självklart är jag ledig ibland men jag tänker inte på det på det sättet. Jag vet nästan aldrig vilken veckodag det är.

– Att vara fotbollstränare är mer en livsstil, jag lever med det alltid och trivs med det. Mycket av tankearbetet sker under min egentid när jag är ensam. Då flyger sakerna runt i huvudet, vilka spelare jag ska ta ut, hur vi ska spela och allt det där.


"Har gjort människor ledsna"
Den 15 maj bestämde sig förbundskapten Janne Andersson för vilka spelare som ska få åka till VM i Ryssland.

På vissa positioner var valet enkelt, andra innebar mer grubbleri.

Och så det där med de som inte blev uttagna.

– Jag vet att jag har gjort några människor väldigt ledsna och besvikna för att de inte får åka med till VM, och det tycker jag faktiskt är riktigt jobbigt.

Janne Andersson, som hittills pratat snabbt och nästan mekaniskt, tystnar en stund.

– Det finns spelare som definitivt har gjort sig förtjänta av att komma med, men som ändå inte blev uttagna och det är tufft för dem. Jag har tagit ut trupper många gånger men just den här gången var det extra speciellt. Det är första gången sedan 2006 som Sverige är i VM och som spelare kanske man bara får en chans i livet att spela VM.

En ny kort tystnad.

– Och så kommer jag och krossar den drömmen. Det tycker jag inte är kul.


När Janne Andersson tog jobbet som svensk förbundskapten förändrades hans liv på flera sätt. Den största förändringen menar han själv varken handlar om att han nu har en mer offentlig roll eller högre krav på att leverera.

– Nej, det handlar om jag har en mycket större frihet nu. I Norrköping var jag både sportchef och tränare vilket innebar att de dagar jag inte hade träning var jag ändå på plats och hade möten. Fysiskt var jag bunden att vara där i princip varje dag året runt, och den bundenheten sliter på en.

Han ser krasst på det mesta.Att VM-äventyret snabbt kan vara över och att tränarkarriären kan få ett oväntat slut. Men det finns tillfällen när Janne ...


– I dag har jag en frihet som jag inte har haft på 30 år och den uppskattar jag oerhört mycket, även om jag tidsmässigt jobbar lika mycket som förbundskapten.

Det låter nästan som du har gjort ditt som klubbtränare?

– Nej det vet jag inte, men jag värderar den här friheten väldigt högt just nu. Bara en sådan sak att jag kan åka och hälsa på min dotter i Skåne en helg, sådant kunde jag aldrig göra tidigare.

– Samtidigt kan jag inte säga att jag känner mig helt färdig med klubbtränarbiten, jag kan absolut tänka mig att hoppa på det igen när jag är klar med det här.

– Och man vet aldrig när det tar slut i den här branschen.

Är du rädd för att få sparken?

– Nej, och det har jag aldrig varit för man kan inte fundera på det sättet. Det enda jag vet är att jag kommer att göra mitt bästa och omge mig med människor som gör sitt bästa. Utifrån det kan vi antingen vinna, spela oavgjort eller förlora. Jag kan inte göra mer än så.

– Det är klart att det är jättetråkigt om jag inte skulle få fortsätta kontraktet ut, men så kan man inte gå runt och fundera.