Claes Elfsbergs tragedi: Dottern död

Claes Elfsberg hyllas för sin comeback i "Rapport".
Men få tittare vet att han i februari i år förlorade sin dotter i cancer.
– När Hannas sjukdom kom tillbaka i ännu allvarligare form sade jag i från mig alla uppdrag jag hade för att kunna vara med henne. Efter en sådan här familjetragedi tar det ett tag innan man är på benen. Jag försöker jobba mig in i arbetslivet igen, säger den 69-årige programledaren.

Fem månader efter den 30-åriga dottern Hannas död orkar Claes Elfsberg berätta.
Vi ses över en kopp kaffe på konditori Ritorno i Stockholm, ett stenkast från hans och hustrun Monicas lägenhet där den stora flygel som Hanna brukade spela på står.
Claes har precis gått av sin helgtjänstgöring på "Rapport", ett återseende i rutan som möttes av många hejarop.

– Ja, om man nu ska kalla det för "comeback", jag är springvikarie på sommaren. Det var ganska många människor som på Facebook och till SVT centralt hörde av sig med uppskattande kommentarer. Det värmde och var lite rörande.

Vad har det betytt för dig att börja arbeta igen efter det turbulenta år som du och din familj har genomgått?

– I din fråga ligger detta att min dotter blev sjuk och sedan avled den 27 februari i år. Hon blev sjuk redan för drygt ett år sedan, men när hennes sjukdom i oktober-november kom tillbaka i ännu allvarligare form sade jag i från mig alla uppdrag jag hade – det gällde både Sveriges Television och Sveriges Radio – för att kunna vara med henne. Efter en sådan här familjetragedi tar det ett tag innan man är på benen igen. Jag försöker jobba mig in i arbetslivet igen. Det går ganska bra. Det är kul att jobba och sakta börjar väl uppdragen rinna till igen. Men när man har varit borta ett tag och sagt nej till allting så märks det verkligen, då är man ju ersatt av någon annan.

"Vår dotter ska ha en plats hos oss hela tiden"

En del beskriver att det blir en "vila" i sorgearbetet att ha ett jobb att några timmar om dagen tvingas fokusera sig på?

– Min upplevelse av sorg är att man väljer inte att tänka på det, den finns där. Ibland kan den ta överhanden, då kan man inte göra något annat än att tänka på det. Den finns där hela tiden. Men det är bra att vara i ett vanligt liv, att inte bara sörja, utan att även fungera. Det tror jag är något man måste bestämma sig för, vilken väg man vill ta i livet när man drabbas av en stor sorg. Ska jag bara grotta ner mig i den eller ska jag fortsätta leva? Min fru och jag har tillsammans bestämt oss för att vi måste fortsätta leva. Men vår dotter som är borta – det är inte min hustrus biologiska dotter, utan min – ska ha en plats hos oss hela tiden.