Jack Vreeswijk tuggar på om deg, bacon och Svennetoppen

Jack Vreeswijk tuggar på om deg, bacon och Svennetoppen

Ner till vänster på mobilens poddspelare står en etta och ett x. Trycker du på den tre gånger sinkas hastigheten ner till hälften och rösterna blir släpigt raspiga.
Så låter Jack Vreeswijks sommarprat.

1983 sommarpratar Cornelis Vreeswijk. Troligen är han pank och sjuk, lika sannolikt är konsertschemat fullbokat med småställen för att få ihop till bröd och bacon.

Om fyra år ska han dö. Han spelar ”Cocksucker blues” och öppnar programmet sladdrigt.

– En synnerligen god eftermiddag på er medborgare. Jag glömde bort det äh. Nej. Jag har massa lappar, Staffan, jag har massa lappstolpar. Stolplappar. Stöd.

35 år senare tar sonen Jack vid. Han som bråkade med sin farsa under uppväxten, han som blev arvlös, ska ut på turné med Corneliscovers. Deterministiskt, vackert, sorgligt? Programmet ger inga direkta svar på hur det kunnat bli såhär. Han spelar musik. Aldrig har han tänkt på annat.

Jack Vreeswijk bor i spenaten utanför Uddevalla men pratar stockholmska bred som en garageport. Man knatar till plugget, man tar till stora lipen, man spejar rutten, man pinnar förbi. En bra låt hamnar på Svennetoppen.

Han verkar förhålla sig lika fritt till manus som hans pappa till deg. Ibland finns det, ibland inte. Han spelar i princip bara musik som kan kopplas till farsan, eller till Fred Åkerström och Jacques Brel, vilket ger intrycket av att programmet kan hålla på hur länge som helst.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Det är bara något annat. Det är en farbror som tuggar på i halv samtalsfart om inget särskilt. Skryter lite om en lyckad spelning. Drar en anekdot om att Cornelis spelade på en parkeringsplats i Östhammar. Gör reklam för en kommande turné med Cajsa Stina Åkerström.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Lyssna på det här du, om du känner för det. Det är ingen rekommendation och ingen varning. Det är nittio schysta minuter med en knarrig gubbe och några visor.