Petra Mede pratar om livets förgänglighet
Petra Medes sommarprat handlar inte om ryggskadan som satte P för karriären som balettdansös, tvingade henne att leva med ständig värk och gjorde henne sjukskriven i flera år.
Och hon talar heller inte om övergången från SVT till TV4 – utan om livets förgänglighet varvat med träffsäkra 1970- och 1980-talsdetaljer från uppväxten.
En halvtimme in i programmet växlar programledaren och komikern Petra Mede tillfälligt spår: från den charmiga berättelsen om hur lilla Petra får så mycket kärlek och bekräftelse att hon blir smått odräglig för sin omgivning (fröken försöker förgäves lära Petra innebörden av ordet "respekt", inte bara få henne att visa att hon förstås kan stava till det) till ett närmast poetisk inslag om känslan av meningslöshet.
"Det är – och sedan är det inte mer. Rädda mig. Ta mig med er! Jag vill bort med er som redan gått", förklarar Petra Mede och vädjar att hon inte ska behöva tänka på "det stora" längre.
45 minuter senare – efter reflektioner över klasskompisarnas olika förutsättningar i livet – återknyter Petra till behovet av att ibland stänga ute allt annat. "Det finns dagar när jag inte förmår mer än att titta på arbetsbänken i mitt kök. Dagar då den existentiella ångesten har mig i sitt grepp. Då lägger jag fokus på köksbänken. Sandpapprar och ruggar upp ytan. Fem minuter, inte titta upp, göra synfältet så litet som det bara går".
Jag hade gärna hört mer om Petra Medes tankar i dag kring det hon tog upp då jag 2009 intervjuade henne för Expressens söndagsbilaga (om hur hon efter dansolyckan flyttade hem till sina föräldrar för att få hjälp rent fysiskt, hur hon hade så ont att hon inte kunde ta in yttervärlden och hur hon 2005 hittade ståuppen och blev en av Sveriges mest älskade och framgångsrika programledare, något som hon några månader senare också tog upp i sitt första sommarprat). Men med tanke på den kritik "Sommar i P1" har fått för att alla värdar förväntas vända ut och in på sig själva och redogöra för olika trauman känns det samtidigt befriande med klassisk underhållning, varvat med stråk av allvar.
Petra Medes sommarprat handlar inte om ryggskadan som satte P för karriären som balettdansös, tvingade henne att leva med ständig värk och gjorde henne sjukskriven i flera år.
Och hon talar heller inte om övergången från SVT till TV4 – utan om livets förgänglighet varvat med träffsäkra 1970- och 1980-talsdetaljer från uppväxten.
En halvtimme in i programmet växlar programledaren och komikern Petra Mede tillfälligt spår: från den charmiga berättelsen om hur lilla Petra får så mycket kärlek och bekräftelse att hon blir smått odräglig för sin omgivning (fröken försöker förgäves lära Petra innebörden av ordet "respekt", inte bara få henne att visa att hon förstås kan stava till det) till ett närmast poetisk inslag om känslan av meningslöshet.
"Det är – och sedan är det inte mer. Rädda mig. Ta mig med er! Jag vill bort med er som redan gått", förklarar Petra Mede och vädjar att hon inte ska behöva tänka på "det stora" längre.
45 minuter senare – efter reflektioner över klasskompisarnas olika förutsättningar i livet – återknyter Petra till behovet av att ibland stänga ute allt annat. "Det finns dagar när jag inte förmår mer än att titta på arbetsbänken i mitt kök. Dagar då den existentiella ångesten har mig i sitt grepp. Då lägger jag fokus på köksbänken. Sandpapprar och ruggar upp ytan. Fem minuter, inte titta upp, göra synfältet så litet som det bara går".
Jag hade gärna hört mer om Petra Medes tankar i dag kring det hon tog upp då jag 2009 intervjuade henne för Expressens söndagsbilaga (om hur hon efter dansolyckan flyttade hem till sina föräldrar för att få hjälp rent fysiskt, hur hon hade så ont att hon inte kunde ta in yttervärlden och hur hon 2005 hittade ståuppen och blev en av Sveriges mest älskade och framgångsrika programledare, något som hon några månader senare också tog upp i sitt första sommarprat). Men med tanke på den kritik "Sommar i P1" har fått för att alla värdar förväntas vända ut och in på sig själva och redogöra för olika trauman känns det samtidigt befriande med klassisk underhållning, varvat med stråk av allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar