Sara Parkman och Samantha Ohlanders

Parkmans och Ohlanders sommar är förbluffande bra
Måste folkmusik vara politiskt?
I den tid vi lever i nu är svaret ett rungande ja. 
Men jag ska vara ärlig. 

Jag visste inte vilka Sara Parkman och Samantha Ohlanders var innan detta sommarprogram.

Då tycker jag mig vara en person som kan mer än genomsnittet om musik.

Nu skäms jag och det är tydligt att modern folkmusik utförs i en parallell verklighet.

Men inte längre.

Denna feministiska musikerduo är förbluffande bra. Manuset är imponerande välskrivet och inte nog med att de är skickliga musiker, de har också komisk tajming, riktigt bra radioröster och är skarpa ordkonstnärer.

Nu vill jag höra dem hela tiden.

I tider där ett visst politiskt parti har tagit patent på folkmusik och folkdräkter, är det väldigt befriande att förstå att den folkmusik som Parkman och Ohlanders representerar har ett debutalbum som heter ”Matriarkerna”.

Det blir också märkligt att bara för att man sysslar med just folkmusik, måste man på något sätt markera att man inte är nationalist. Det slipper popartisterna göra.

Men Sverigedemokraterna går ändå som en röd tråd genom programmet och vävs in i skogsbränderna som rasat i sommar. De är tacksamma att inte de sitter vid makten, för då hade man väl inte evakuerat, utan skickat vichyvatten för att hjälpa på plats, som de ironiskt säger.

Trots att programmet sjuder av politik är det också folkbildande kring musiken de arbetar med. Jag lär mig om funktionsmusik – den typen av musik som används som verktyg att exempelvis kommunicera genom rop långa distanser vid fäbodarna (eller som i dag används för att söva ett barn).

Otroligt nog lyckas de föra in gamla klosterhistorier, svälten i Västernorrland 1867 och sedan mynna ut i höstens riksdagsval.

Det är urskickligt och inspirerande.

Och jag blev plötsligt folkmusikfrälst.