Susanne Sjöstedt (S): Än är vi knappt halvvägs i regeringsbildningen

Kristersson hade ingen plan. Moderatledaren ledde den politiska högern i en omröstning som fällde Stefan Löfven som statsminister utan att ha en egen plan för vad som skulle komma i Löfvens ställe. Ingen plan att leda landet som inte inkluderade stöd av Sverigedemokraterna.

Det kommer förstås inte som en överraskning.

Ändå har de senaste par veckorna varit absolut nödvändig för nästa halvlek i regeringsbildningen. Det är ett spel med obligatoriska faser.

Centern och Liberalerna hade inte kunnat säga öppet vad alla visste på valnatten: att alliansen inte fått väljarnas förtroende att bilda regering och att det var läge att bryta upp det samarbetet och söka ett annat.

I spelet ingår att inför öppen ridå stötta Kristersson att testa alla varianter, försöka trycka alla trekanter och tuber genom ett fyrkantigt hål trots att alla, återigen, visste utgången. Allt för att hålla ihop alliansen.

Att ge upp om detta samarbete för tidigt hade av bredare grupper uppfattats precis som det svek som en stor del av det moderata gänget nu kallar det när C och L bara upprepar vad de sagt hela valrörelsen, att de inte tänker bidra till att Sverigedemokraterna ges politisk makt.

Men man får väl ha överseende med klagosången inom M och kanske till och med de uppseendeväckande okvädingsord som diverse M-företrädare nu öser över Lööf och Björklund.

Bryts alliansen upp betyder det, som ledarsidan många gånger de senaste åren konstaterat, att Moderaterna (och Kristdemokraterna) riskerar att isoleras på exakt samma sätt som Sverigedemokraterna utanför ett nytt mittenblock. Det är surt för den som för ett par veckor sedan, ja kanske till och med så sent som häromdagen, hoppades få bilda regering.

Kristersson sa inget om sin politiska framtid vid pressträffen på söndagen och inget nytt besked lär ges förrän efter att en ny regering faktiskt röstats fram av en riksdagsmajoritet. Men det är ingen högoddsare att Moderaternas partiordförande för huvuddelen av 2019 kommer att heta något helt annat.

Men att Centerpartiet och Liberalerna sagt nej till en alliansregering som kräver stöd av SD, betyder inte att allt är färdigt på långa vägar.

Vad är alternativen nu?

En minoritetsregering med bara S? Det låter kanske helt absurt så här precis efter att Ulf Kristerssons alternativ om en moderat enpartiregering sågats av övriga riksdagspartier.

Det skulle kräva ständiga uppgörelser, men löser samtidigt dilemmat för C och L att behöva ingå i en socialdemokratisk regering. Får de bara bra betalt i de politiska kompromisserna kan de se sig som segrare även utan ministerposter.

Alternativet där Socialdemokraterna faktiskt bildar regering med MP, C och L är ännu svårare eftersom en regering fattar kollektiva beslut. Vilket parti skulle få vilka poster – Centerpartiet med makt över arbetsmarknadspolitiken?! – och skulle de enskilda departementen riskera bli partifästen med veto över den förda politiken i just det departementet?

Och knäckfrågan i båda dessa fall är vilken politik dessa regeringsalternativ skulle kunna föra utan att respektive partis väljare ser varje uppgörelse som ett svek?

Så nej, än är inget färdigt. Det kan ta många veckor till innan Sverige har en ny regering.