Susanne Sjöstedt (S): Än är vi knappt halvvägs i regeringsbildningen

Holm: Jag hoppas bara att hon får frid, Susanne Sjöstedt (S): Än är vi knappt halvvägs i regeringsbildningen

SportExpressen har granskat tidigare okända dopinganklagelser mot Ludmila Engquist.

Radiosportens expert Miro Zalar är inte förvånad över uppgifterna – medan Stefan Holm framför allt känner med människan bakom skandalerna.

– Jag kommer ihåg den här historien, säger Zalar.

– Jag hoppas bara att hon får frid och känner sig nöjd med sitt liv, säger Holm.

Ludmila Engquist, då Ludmila Narozjilenko, var en av fyra ryska friidrottare som stoppades i tullen på väg till ett träningsläger i Malmö, 1992. I en väska hittade tulltjänstemännen 44 ampuller anabola steroider. En rysk ledare vid namn Lydia Fedotova tog på sig ansvaret för väskan – men SportExpressens granskning visar att det finns fler outredda frågetecken kring de där dagarna.

Nyckelfigurer i MAI, Malmö Allmänna Idrottsförening, reagerade på att de fyra idrottarna försvann i tio-tolv timmar efter att ha dykt upp i Malmö – samtidigt som en dopingkontrollant väntade på att få testa dem. När ryssarna väl dök upp och utförde proven kunde MAI-representanterna inte skaka av sig misstanken att de hade använt sin frånvaro till att fuska.
 
”Jag kommer ihåg historien”

– Man undrade då om de hade gått någonstans och fått motmedel. Det var en misstanke som man fick. Varför försvann de? Det gick inte att nå dem på telefon, det gick inte att kontakta dem på något sätt, säger AI:s ordförande Bengt Bendéus.

För stavhoppslegendaren Miro Zalar, flerfaldig SM-guldmedaljör, kommer de 26 år gamla misstankarna inte som en överraskning.

– Jag kommer ihåg den här historien. Det snackades om att ryssarna som tagits i tullen. Men jag kände inte till att de försvann inför dopingproven. Det var nytt, säger Zalar.

– Vet man om man har blivit testad så kan man så klart göra något. Det snackades då att folk drack mycket vätska, för att spä ut preparaten som kom ut i urinen.

Zalar medger nu att han var kritisk redan när Engquist fick en plats i det svenska friidrottslandslaget år 1996. Då hade hon avtjänat en avstängning för att ha testat positivt för anabola steroider.

”Varför skulle hon vara undantaget?”

– Nu har jag väldigt många med mig, men när jag var aktiv och föreslog livstids avstängning var det ingen som hakade på. Då fick jag motargumentet: "Inte ens om man mördar någon får man livstid". Men jag tycker inte att man kan dra såna paralleller mellan idrotten och det civila livet.

– Det är inte för att det är hon, men jag anser att om man varit dopingavstängd, då har man varit dopingavstängd. Då tycker jag inte att man ska för tävla, oavsett vilket land.

Du tycker att hon aldrig borde ha fått tävla för Sverige?

– Ja, det är min uppfattning. Och sedan måste man vara medveten, på den här tiden, om att dopingbruket var ganska utbrett, och varför skulle hon vara undantaget? Så visst fan fanns det anledning att fundera över detta.

– I mitt fall är det enkelt. Inför man livstids avstängning så är doparen borta. Då behöver man aldrig oroa sig för den idrottaren igen.

Höjdhoppsprofilen Stefan Holm är inne på samma spår.

– Jag håller med Miro där. Har man åkt dit för tyngre preparat ska det vara livstids avstängning. Det hade också löst problemet. Då hade hon aldrig kunnat tävla igen och inte tävla för Sverige. Och sen kan jag tycka att ska ett land som Sverige vara föregångare i kampen emot doping, då ska man inte låta någon som gjort något liknande tävla, och det handlar inte om Ludmila som person, säger Holm.

I ett brev till SportExpressens Ludvig Holmberg skriver Engquist att hon fortfarande plågas av det svenska folkets dom över henne – speciellt efter att hon åkte fast en andra gång för doping när hon hade sadlat om till bobåkare.

Reagerar på formuleringen

"Mitt straff var inte bara avstängning, utan jag förlorade allt! Och jag lider fortfarande av det, och kommer med all tydlighet aldrig att bli förlåten”, skriver Engquist i brevet till SportExpressen.

Men Zalar känner ingen större sympati för Engquists känsla av att ha blivit utpekad.

– Jag tycker att man har ett personligt ansvar. Jag förstår att det blir en häxjakt. I vissa länder är man väldigt dömande. I USA bryr man sig inte speciellt mycket om någon sprinter åker fast. Det skiter man i. Men i Norden är man livstidsdömd, säger han.

– Hon skriver att man borde glömma bort henne. Men det är klart att man inte gör.

”Hoppas att hon får frid”

Holm är dock mer välvilligt inställd till 54-åringen och menar att det finns förmildrande omständigheter i hennes fall.

– Det är klart att det personliga ansvaret alltid är viktigt, men Sovjetunionen på 80-talet fanns ett osunt system och som kanske i viss mån finns kvar, det har vi ju sett i McLaren-rapporten. Man har alltid ett ansvar som person, men att växa upp i ett sånt system, det är ändå en förmildrande omständighet. Sen kan jag tycka synd om Ludmila som person, det är inget snack om det, säger Holm.

– Hon vill ju bli lämnad i fred, det råder inga tvivel om det. Det här hände för 26 år sedan. Samtidigt måste sanningen komma fram. Det är tudelat, det är aldrig svart eller vitt. Jag hoppas bara att hon får frid och känner sig nöjd med sitt liv.