Håkan Hellströms nya album – gubbigt och stundvis rörande vackert

Håkan Hellström började som trummis i bandet Broder Daniel men har sedan dess blivit en av Sveriges största och mest folkkära soloartister. I dag släpper han sitt nionde studioalbum som heter Illusioner. Det är inspelat i Göteborgs konserthus tillsammans med Göteborgs symfoniorkester och Kulturnyheternas Tali da Silva har lyssnat.

 
Hur låter Illusioner?

Det är ett album om kärlek som vanligt, men också om att bli äldre. Håkan Hellström har ju alltid romantiserat och inspirerats av gamla gubbar som Evert Taube, och kanske känner han nu att han börjar uppnå åldern för att axla den rollen, för det här är verkligen gubbarnas julafton. Man hör väldigt mycket Bob Dylan, Tom Waits och just Evert Taube – inte minst i hans sätt att sjunga.

Hur låter hans sångröst?

Hans röst är ett av hans främsta instrument, speciellt på det här albumet. Han hittar nya röstlägen och tonfall till nästan varje låt och han är verkligen en mästare på att illustrera känslor med rösten.

De som kritiserar honom för att han inte kan sjunga missar ju helt målet. Håkan Hellström handlar inte om skönsång på det viset, då får man leta upp en gosskör istället. Han använder rösten för att förmedla känslor och stämningar. En låt om ett brustet hjärta tjänar förstås bara på att rösten spricker ibland eller att han stammar lite.


LASMER: Kjell Wilhelmsens totalmiss i ”På spåret” – blev ändå rätt till slut

Men det gäller att hålla tungan rätt i mun så att det inte låter spelat eller teatralt. Och det finns tillfällen när han hade kunnat hålla tillbaka en aning.

Han har gjort en fin tolkning av Joni Mitchells Both sides now med en otroligt vacker svensk text. Där darrar han så mycket på rösten att det tar över helt och hållet, vilket är lite synd.

Samarbetet med en symfoniorkester -  väntat eller oväntat?

Håkan Hellström är, eller har varit, på toppen av sin karriär. Han har sålt ut Ullevi flera gånger om, det kan vara svårt att uppfylla fler drömmar och slå fler rekord. Vad gör man då? Jo, då vänder man om och gör något helt annat. Det är logiskt.

Är det ett lyckat grepp?

Stundvis är det rörande vackert, det finns låtar som man drömmer om att få dansa tryckare till. Men det finns också tråkiga stunder och överlag låter det rätt daterat och återanvänt.

Håkan Hellström har alltid varit som bäst när han balanserar på gränsen mellan eufori och melankoli och nu saknas den balansen ibland. Då och då halkar han ner i det snyftiga diket och det blir en aning smetigt. Men han är fortfarande en av Sveriges bästa textförfattare. Han kan sätta ord på saker som få andra.

Slutligen – vad blir betyget?

Det är inte ett av Håkans bästa album. Och det är inte det här albumet man kommer komma ihåg när man summerar hans karriär. Men det är vackert och det finns rader här som är helt magiska. Kanske finns det en tanke med att det släpps i december för det kommer funka mycket bra som julskiva – på både gott och ont.