Bibi Andersson En av alla tiders största svenska skådespelerskor

En av alla tiders största svenska skådespelerskor

Bibi Andersson var tveklöst en av alla tiders största svenska skådespelerskor. För alltid förknippad med några av Ingmar Bergmans bästa filmer.

Men hon gjorde också många sevärda roller för andra regissörer. Var politiskt engagerad, bland annat i kriget i forna Jugoslavien. Och hade ett spännande och händelserikt liv, som tyvärr slutade med åratal i en sjuksäng, efter en stroke för tio år sedan.

Säg Bibi Andersson och man får hur många bilder som helst i tankarna.
Hon, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom i Mai Zetterlings feministklassiker ”Flickorna” från 1964.

Samma trio i Christina Olofsson-dokumentären ”I rollerna tre” från 1996, där de tre återförenades för att prata om Zetterling, sina liv och sina karriärer.
Bibi och legenden Victor Sjöström i ”Smultronstället”. Eller hon och Nils Poppe i ”Det sjunde inseglet”. Två Ingmar Bergman-filmer från 1957 som bidrog till att regissören – och de som jobbade med honom – fick internationell uppmärksamhet.
”Skiter i hur jag uppfattas”

Eller Bibi Andersson framför poolen i sitt hus i Tourettes-sur-Loup, en by med drygt 4 000 invånare några mil norr om Cannes, Juan-les-Pins och Antibes på franska rivieran.

Där träffade jag henne i maj 2004, dagen innan filmfestivalen i Cannes drog igång.

Kvällen efter skulle SVT visa en dokumentär om hennes liv, där hon frispråkigt berättade om karriären och sitt liv, inklusive männen i sitt liv.

– Jag skiter i hur jag uppfattas. Birgitta Zachrisson (filmens producent) är min vän. Då behöver man inte vara på sin vakt. Vi pratade om hur mycket man ska ”leverera sig”, men jag har ju ingen image att sälja, jag är bara ärlig och pratar på, sa hon då.

Hon berättade hur hennes mamma hade kallat henne för ”regissörshora”, mamman var inte alls glad över att en mycket ung Bibi flyttade ihop med den 17 år äldre Ingmar Bergman.

– Fast mamma sa det nog bara för att hon var rädd om mig.

Om Bergman sa Bibi att hon beundrade hans talang och att de hade ”kärleksfulla samtal på telefon, då och då”. Hon talade varmt om två andra regissörer, Kjell Grede och Milos Forman. Den första fick hon sin dotter med. Men sedan lämnade hon honom för en romans med den världsberömda tjeckiske regissören.

(Nu är de alla borta. Bergman dog tre år efter vårt möte, Grede för mindre än två år sedan och Forman för ett år sedan).
Gifte sig med Gabriel

Framför allt talade Bibi om det nya livet med läkaren Gabriel Mora Baeza. Han hade flytt från Chile när Pinochet-juntan tog över 1973. En vän hade föreslagit att Bibi och Gabriel borde äta lunch tillsammans. Och sedan blev de ett par. Bibi berättade att ”producenter frågar inte ihjäl sig efter mig”, men hon tycktes ta det med ro, hade inget emot att leva ett lugnt pensionärsliv i södra Frankrike.

– Gabriel är skild, har vuxna barn, det finns liksom inga konstifikationer, det gällde bara att lära känna varandra när vi träffades genom gemensamma vänner.

När jag hälsade på i huset, visade hon stolt runt inne och i den prunkande trädgården. Bredvid poolen hade de byggt en läcker utomhusbar.

– Perfekt om man har många gäster, sa Bibi.

Bara några veckor efter vårt möte gifte sig Bibi och Gabriel i Stockholms stadshus.

Fem år senare drabbades hon av en stroke och tillbringade sedan resten av livet i en sjuksäng.

Flyttade hem till Bergman

Bibi Andersson föddes i Stockholm 11 november 1935.

Mamma Karin var först piga, sedan sömmerska. Pappa Josef kom från en fattig bondfamilj i Södermanland. Han drev bland annat en vedaffär. De bodde i en etta med kokvrå.

Bibi och storasyster Gerd (senare såväl premiärdansös som skådespelerska) bjöd som barn ibland föräldrarna på teaterföreställningar de själva hittade på.
Bibi gick vid Terserus teaterskola, sedan Dramatens elevskola 1954-1956, där hon blev klasskamrat med bland annat Mona Malm.

När det utbröt producentstrejk 1953, var Ingmar Bergman tvungen att försörja sig på reklamfilmer. Till en av dem anlitade han en ung flicka som var ”fasligt söt i sin blå klänning”. Bibis roll i reklamfilmen för tvålen Bris är numera en kultklassiker. Inte långt senare flyttade Bibi hem till Bergman. Det som fick hennes mamma att bli så rasande.

– Jag var väldigt ung, hade knappt gått ut skolan och träffade Ingmar Bergman som höll mig i herrans tukt och förmaning. Han var ju mer jämnårig med min mamma än mig. Det var därför hon blev så ursinnig, berättade Bibi när vi sågs för femton år sedan.

Hon fick en start som få andra skådespelerskor på sin karriär.
Som 17-åring kysste hon Nils Poppe i ”Dum-Bom”. Vid 20-årsåldern hade hon redan jobbat med giganter i branschen som Hasse Ekman, Kenne Fant, Gustaf Molander och Edvard Persson.

Och sedan kom alla Ingmar Bergman-filmerna under en tjugoårsperiod; ”Sommarnattens leende”, ”Smultronstället”, ”Det sjunde inseglet”, ”Nära livet”, ”Ansiktet”, ”Djävulens öga”, ”För att inte tala om alla dessa kvinnor”, ”Persona” (för vilken hon vann sin första Guldbagge), ”Scener ur ett äktenskap”.
Starkt samhällsengagemang

Bergman-filmerna gav henne internationella roller, men även fast hon fick jobba med regissörer som Robert Altman och John Huston, så var det inte i några av deras bättre filmer.

Några andra av sina bästa roller på hemmaplan fick Bibi av Vilgot Sjöman, som Bergman var något av en mentor till. Hon satte ett starkt avtryck i både ”Syskonbädd 1782” och ”Älskarinnan”.

Andra minnesvärda insatser är i Kjell Gredes Strindbergs-filmatisering för tv, ”En dåres försvarstal” mot Gösta Ekman och som Blanche i Bo Widerbergs tv-version av Tennessee Williams-klassikern ”Linje Lusta”, en produktion som kantades av bråk mellan regissören och skådespelerskan – men ändå med lysande slutresultat.

Då de inte lever kvar på samma sätt som filmerna, är det också lätt att glömma hennes storslagna insatser på teaterscenen.

Som ”Vem är rädd för Virginia Woolf” på Dramaten 1963, där recensenterna blev smått chockade av det spektrum hon visade upp efter att ha spelat ett antal inte lika komplicerade ungflicksroller.

En personlig favorit är Margareta Garpes mor-dotter-förhållande ”Till Julia” från 1987, där hon och Inga-Lill Andersson spelade rollerna.

Parallellt med jobbet hade Bibi Andersson ett starkt samhällsengagemang. Hon tog initiativet till bildandet av föreningen Artister för fred och i samband med kriget i forna Jugoslavien var hon en av skådespelarna som startade hjälpprojektet Open Road - Sarajevo.

Vann flera Guldbaggar

Tre starka birollsinsatser som Bibi Andersson gjorde när hon hade passerat pensionsåldern 65 är i Måns Herngrens/Hannes Holms ”Det blir aldrig som man tänkt sig” (2000), Klaus Härös ”Elina – Som om jag inte fanns” (2002) och som abbedissan Moder Rikissa i de båda Arn-filmerna (2007, 2008).

Hon vann en Guldbagge för alla tre filmerna.

Hon hade gått från ung och blond och söt i sina första filmer på 1950-talet, till barsk abbedissa ett 50-tal år senare. Bibi Andersson hade en sådan kraftfull utstrålning och sådan sårbarhet att hon träffsäkert och trovärdigt då hade hunnit gestalta i princip varenda typ av kvinna man kan tänka sig däremellan.

Hon hade en biroll i den norska filmen ”The frost” 2009. Men Arn-produktionen blev hennes sista insats framför filmkameran för en svensk biopublik.