Hur många fritidsgårdar klarar Sverige?

Sossepolitruken Veronica Palm, hon som nyligen gjorde succé genom att sjunga om att hon har fest i sin fitta (ursäkta språket, det är inte mitt utan hennes kör Guldfittornas) har nu hittat lösningen på otryggheten i samhället – fritidsgårdar!

Men har vi inte provat det, kanske någon undrar. Jo, det har vi. Redan när jag var ung trodde politiker att fritidsgårdar var lösningen på samhällets alla ordningsproblem (problem hette problem då, inte utmaningar). Fanns det en krona över drog man igång en ny fritidsgård. Pengar som hade kunnat användas för att på riktigt säkerställa tryggheten i samhället.

Kanske funkade det på 60-talet, för fritidsgårdarna fanns även då, under namnet ungdomsgård. När jag var i fritidsgårdsålder, på 80-talet, funkade det inte. Tvärtom var fritidsgårdarna de stökigaste platserna. Där slogs, där hotades, där såldes knark och smuggelsprit. Vi som inte var eller ville bli kriminella drog snabbt därifrån så fort skolan var slut, vid tretiden, för efter det var detta centraler för kriminell verksamhet, det visste alla.

Eller nästan alla. Veronica Palm är ett år yngre än jag. Hur kan hon ha missat det här? Och även om hon missade det då, hur kan hon ha missat det på 90-talet när hon var politiker, eller på 00-talet när hon var politiker, eller när hon var politiker på 10-talet?

Hon säger själv att hennes erfarenhet om de offentliga systemen från riksdagen gett henne verktyg att göra nytta lokalt, och en av hennes första förslag som lokalpolitiker är alltså att öppna en fritidsgård som stängdes ner efter att den tagits över av kriminella. Albert Einstein lär ha sagt:

”The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”

Hur mår du, Veronica?