Politisk solskenshistoria

Inte många politiker förtjänar att äras, men när det händer vill jag passa på. Från början var politiker inte ett jobb utan ett hedersuppdrag, något man gjorde för samhället, ofta efter decennier med vanligt jobb. Det känns avlägset idag när människor som Carl Bildt går igenom ett helt liv utan en enda arbetsdag i ett hederligt yrke.

Har de en gång kommit fram till köttgrytorna är det snudd på omöjligt att få dem därifrån. När Lars Ohly fick spark... valde att lämna politiken gick han arbetslös i flera år. Efter tre år hade han bara sökt femton jobb. Att gå tillbaka till det jobb han varit tjänstledig ifrån i c:a 120 år, tågkonduktör, valde han snabbt bort till förmån för bidragsberoende.

Det var först när nationalekonomen Tino Sanandaji erbjöd Ohly jobb som ljudboksinläsare av hans bok Massutmaningen som Ohly kändes sig nödd och tvungen att hitta ett annat ”jobb”, som styrelseordförande i en skattefinansierad organisation. Och han är långt ifrån värst, det finns politiker som levt på ”inkomstgaranti” i decennier!

Därför känns det extra behjärtansvärt att lyfta fram dem som inte gör det. Ann-Sofie Hermansson har jag uppfattat som något så ovanligt som en sansad sosse som kan tänka själv och inte gift sig med partiet. Kanske var det just därför hon blev petad som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Nu har hon hur som helst tagit lastbilskort och börjat jobba som ”sopgubbe”. All heder!

Och till alla andra föredettingpolitiker, från höger till vänster och tillbaka, vill jag citera radioprogrammet Studio Korrekt (alla mina populärkulturella referenser är från 80-talet, deal with it!): ”Lyssna! Lär! Lyd!”