Vem bär ansvaret för ditt liv?

Det kan tyckas som en larvig fråga, men det lite oväntade svaret är enligt en enkät om arbetslöshet tydligen: ”Staten.”

Hur ska man annars tolka det när mindre än hälften av de tillfrågade anser att de är ansvariga för sin egen ekonomi om de blir arbetslösa eller sjuka? Inte helt oväntat är de också sämre förberedda för dylika situationer, så man måste ändå ge dem att de lever som de lär.

Kanske tycker de sig betala så mycket skatt att det borde innebära att de köpt sig fria från ansvaret. Men det har de ju inte, och samma undersökning visar att många är oroliga för vad som skulle hända om de blir långtidssjuka eller arbetslösa. Det känns som att de tänker att om de upprepar att de inte har några möjligheter att ta tag i sitt liv tillräckligt många gånger har de ryggen fri.

Jag tycker också en massa om rådande samhälle. Mycket skulle jag vilja ändra på, men det innebär inte att jag slipper förhålla mig till verkligheten i väntan på det drömsamhälle som troligen aldrig kommer.

Hur har det blivit så här? Jag skyller på sossarna. Eller egentligen inte, jag skyller på varje enskild person med möjlighet att ta ansvar för sitt liv som väljer att inte göra det. Men att det blivit så här kan bero på att vi som kollektiv en gång vaggades in i tron att staten tar hand om oss.

Kanske gjorde den det, men det spelar ingen roll nu när det inte är så. En gång i tiden var det lönsamt att ha lån. En annan (lite senare) gång var det avdragsgillt att betala in pengar till en privat pensionsförsäkring. Därför finns det människor som har bolån de inte behöver och betalar in till en försäkring som inte längre finns och som definitivt inte längre lönar sig, för de ”har hört” att det är så. Vad ska de göra när det blir val, rösta på Tage Erlander för att de hört att han är bra?

Från en tid med andra ideal, bl a på byxor.

Du. Det är svaret. Det är du som bär ansvaret för ditt liv, i med- och motgång. Ju förr du greppar det, desto bättre.