Konstnärslön

1964 införde Sverige ”statlig inkomstgaranti för konstnärer”. Ett par hundra människor har fått konstnärslön, livslång ersättning helt utan motprestation ”för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

För närvarande är det 103 personer som uppbär denna ersättning. 87 av dem har jag aldrig hört talas om och för övriga har jag mina funderingar kring den konstnärliga höjden. Vad har exempelvis clownen Manne tillfört svenskt kulturliv mer än att äta banan i svenska barnprogram mer spacklad än en östeuropeisk prostituerad.

Schackspelaren Ulf Andersson fick livslång konstnärslön 1976 och var väl i ropet max tio år till innan han i 35-årsåldern drog sig tillbaka från den internationella schackscenen. Jag betvivlar inte att han fått nytta av pengarna, men på vilket sätt har skattebetalarna fått det? Den maximala ersättningen är fem basbelopp om året, nästan en kvarts miljon, så det handlar inte om symbolisk kattskit även om det såklart är en mindre post i statsbudgeten.

I några andra fall känns det tvärtom som att de borde klara sig utmärkt utan statlig inkomstgaranti. Borde inte exempelvis Janne Schaffer och Jan Myrdal kunna försörja sig på sina respektive färdigheter? Och Bruno K. Öijer, världens dimmigaste poet.

Sedan 2010 har Sverige inte beviljat några nya konstnärsgarantilöner, märkligt nog tack vare en proposition från Fredrik Reinfeldt som ju direkt efter att ha fått sparken som statsminister började ta ut inkomstgaranti genom att (precis som många av dessa konstnärer) starta företag så att han kunde välja att låta inkomsterna stå kvar i firman. Undrar när politikernas inkomstgarantisystem ska avvecklas.