”Ska jag behöva ta hand om mina egna barn?!”

Igår fick jag se ytterligare ett prov på människors totala ansvarslöshet kring sina egna liv. Det var Expressenjournalisten Frida Sundkvist som gick i taket över att hennes ekonomiska förutsättningar skulle kunna ändras tillfälligt.

Jag tolkar det som att hon kan bli tvungen att vara hemma med sina egna barn eftersom skolan har stängt och att hon då kan få den tillfälliga föräldrapenning som politikerna nu diskuterar. Den finns redan, men har tidigare tillämpats exempelvis när ett barn är allvarligt sjukt, inte när hela samhället är sjukt.

Jag följer inte Frida Sundkvist på Twitter, men brukar av någon anledning ”taggas in” i dylika trådar. I detta fall med önskemålet ”Skriv något smart om denna bortskämda journalist”. Och det var fler som var kritiska, så många att Sundkvist några timmar senare kände sig nödgad att göra ett nytt inlägg.

Det gällde alltså inte henne, var i all världen fick vi det ifrån? Kanske för att hon skrev ”jag ska vara hemma” och ”klara mig på 10 papp”. Förresten var det någon som påpekade att det inte alls skulle bli ”10 papp” utan snarare 16-17, men det viftade journalisten bort med ”Du, det hjälper inte” och sedan det ännu stöddigare ”Håll dig långt ifrån mig om du ska vara dryg”.

Uppenbarligen ingen idé att skriva direkt till Sundkvist, så jag skriver här istället och tipsar den övriga världen om att inte skaffa sig utgifter man inte klarar. Enligt Sundkvists egen uppgift har hon 11000 kr i månadshyra samt skulder att betala. Om det stämmer att hon skulle ha 5000-6000 kr kvar när hyran är betald borde det ändå täcka hennes utgifter inklusive studieskulder (för jag utgår ifrån att hon inte lyckats skaffa sig bolån utan att äga sin bostad), men eftersom hon gör en annan bedömning borde hon väl inte ha skaffat sig en så dyr bostad.

För varför är det självklart att Frida Sundkvist ska kunna slå ner sina bopålar på gångavstånd från jobbet i ett lagom fint, segregerat område och att staten ska fylla på hennes kappsäck med precis så mycket pengar som krävs för att gå runt utan att behöva kompromissa? Jag antar att svaret återigen skulle bli ”Gå och lägg er”. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i den djupa sömn som tycks vara hennes normaltillstånd. Så förskonad från vett, hyfs och inte minst verklighetsförankring.