Frivillig hemtjänst

Nu är det mycket skräck, död och elände i samhället, men en märkbart positiv sak är spontan hjälpsamhet. Folk hjälper personer ur riskgrupper att handla och göra ärenden. Delvis i organiserade volontärgrupper, men ännu mer i privata initiativ. I min trappuppgång har det kommit upp anslag med människor som lämnar sitt telefonnummer och erbjuder sig att handla åt grannar som inte kan eller bör utsätta sig för risken.

Det har jag inte gjort, men har ändå handlat åt grannar den senaste veckan. Både mat och vin (ingen langning, mottagarna har åldern inne med 60 års marginal). Jag är inte den sällskapliga typen, men jag gillar att vi kan hjälpa varandra i svåra tider.

Men varför bara i svåra tider? Det kostar nästan ingenting att fråga grannar om man ska handla åt dem också när man ändå åker. Eller hjälpa till med något annat. Sedan jag flyttade till det här området har jag handlat, snickrat, skjutsat, sparkat igång någon dator, skottat snö och gått ut med hundar, men också fått hjälp att bära, lånat bilar och böcker.

För läsare på landsbygden kanske det är fullständigt självklart att bry sig om sina grannar, prata med dem, dra upp en bil med traktorn och låna verktyg och maskiner av varandra. För större städer skulle jag tro att det är ovanligt. ”Någon annan” får fixa, deras barn eller barnbarn, eller varför inte kommunen?

Så när nu börsen rasar och folk dör som flugor, kan vi nu inte hjälpas åt att ta tillbaka samhället från politiker och myndigheter? Även när ordningen återställs, så att det kommer något bra ur detta och inte bara elände. Eller är jag för positiv nu?