Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

”Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?”

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:

”Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.”

Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.