Verkar bannlyst – här är EM-truppen 2020 S:T PETERSBURG. Kvartsfinalen mot England kommer aldrig tillbaka.
Så låter det på sina håll, som om Sveriges gyllene ögonblick spilldes i Samara, och nu väntar en livslång väntan på nya framgångar förgäves.
Det är bara det att den inte alls behöver bli så lång.
Det var det sista härifrån, tack för i sommar, ni är aldrig välkomna tillbaka.
Lite den uppfattningen kunde jag lätt få när jag såg mig omkring efter 0-2 mot England i Samara. Ögonblicket hade passerat, hjältedådet mynnat ut i ingenting. Sverige hade kravlat sig hela vägen till en ganska överkomlig uppgift i kvartsfinal, men nej. Så här kul kommer vi inte ha igen.
Nu finns det så klart goda skäl för att inte direkt FÖRVÄNTA sig speciellt många VM-kvartsfinaler i närtid, men riktigt så där "aldrig igen”-aktig tycker jag inte att den kommande perioden för svensk landslagsfotboll verkar.
Janne Andersson själv ville inte diskutera framtid timmarna efter sitt uttåg ur VM (han som brukar älska att spekulera och gå händelserna i förväg...), men det vill jag.
Jag vill diskutera hur det här VM-slutspelet faktiskt betraktades som en sorts bonus, att det var EM om två år förbundet siktade på, att det här bara hände och att det nu stundar en långsam generationsväxling där vår succé till förbundskapten faktiskt kan komma att attackera nästa mästerskap med ännu bättre spelare.
Jag vill diskutera ljuset som strålar mot oss.
Granqvist i ett avvecklingsskede
Robin Olsen har nog lagt beslag på sin målvaktströja för en överskådlig framtid, och i dagsläget känns den enda realistiska utmanaren som en Pontus Dahlberg med monsterutveckling på bara ett par år. Att han skulle få möjligheter till det i Premier League känns osannolikt.
I backlinjen är det så klart ett stort frågetecken för Andreas Granqvists fortsatta medverkan. I mina ögon sänder flytten hem till Helsingborg och deltidsjobbet som sportchef en signal om att spelarkarriären nu träder in i ett sorts avvecklingsskede. Jag tror därför att Pontus Jansson och Victor Nilsson Lindelöf (vem av dem blir ny kapten?) bildar nytt mittlås, att Filip Helander avancerar till tredjeval och att Sotirios Papagiannopoulos, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Tom Pettersson, Alexander Milosevic och kanske Filip Dagerstål eller Jacob Une Larsson kommer att gå en match om att ta den plats som öppnas upp.
Så låter det på sina håll, som om Sveriges gyllene ögonblick spilldes i Samara, och nu väntar en livslång väntan på nya framgångar förgäves.
Det är bara det att den inte alls behöver bli så lång.
Det var det sista härifrån, tack för i sommar, ni är aldrig välkomna tillbaka.
Lite den uppfattningen kunde jag lätt få när jag såg mig omkring efter 0-2 mot England i Samara. Ögonblicket hade passerat, hjältedådet mynnat ut i ingenting. Sverige hade kravlat sig hela vägen till en ganska överkomlig uppgift i kvartsfinal, men nej. Så här kul kommer vi inte ha igen.
Nu finns det så klart goda skäl för att inte direkt FÖRVÄNTA sig speciellt många VM-kvartsfinaler i närtid, men riktigt så där "aldrig igen”-aktig tycker jag inte att den kommande perioden för svensk landslagsfotboll verkar.
Janne Andersson själv ville inte diskutera framtid timmarna efter sitt uttåg ur VM (han som brukar älska att spekulera och gå händelserna i förväg...), men det vill jag.
Jag vill diskutera hur det här VM-slutspelet faktiskt betraktades som en sorts bonus, att det var EM om två år förbundet siktade på, att det här bara hände och att det nu stundar en långsam generationsväxling där vår succé till förbundskapten faktiskt kan komma att attackera nästa mästerskap med ännu bättre spelare.
Jag vill diskutera ljuset som strålar mot oss.
Granqvist i ett avvecklingsskede
Robin Olsen har nog lagt beslag på sin målvaktströja för en överskådlig framtid, och i dagsläget känns den enda realistiska utmanaren som en Pontus Dahlberg med monsterutveckling på bara ett par år. Att han skulle få möjligheter till det i Premier League känns osannolikt.
I backlinjen är det så klart ett stort frågetecken för Andreas Granqvists fortsatta medverkan. I mina ögon sänder flytten hem till Helsingborg och deltidsjobbet som sportchef en signal om att spelarkarriären nu träder in i ett sorts avvecklingsskede. Jag tror därför att Pontus Jansson och Victor Nilsson Lindelöf (vem av dem blir ny kapten?) bildar nytt mittlås, att Filip Helander avancerar till tredjeval och att Sotirios Papagiannopoulos, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Tom Pettersson, Alexander Milosevic och kanske Filip Dagerstål eller Jacob Une Larsson kommer att gå en match om att ta den plats som öppnas upp.