Bokrecension: ”Sången om en son” är plågsam men nödvändig läsning

Bokrecension ”Sången om en son” är plågsam men nödvändig läsning
Vi befinner oss i ett vitt landskap. Snön virvlar kring jaget, Angel, som genast tänker: ”Jag skulle aldrig ha varit här”. ”Här” är barndoms­hemmet, en plats som domineras av en våldsam, oberäknelig far, och Angel har åkt dit för att försöka bryta med pappan och det förflutna. Men genom bokens gång inser man att ”här” också kan betyda Växjö, Sverige, Stockholmslägenheten Angel delar med en vän, till och med den egna kroppen.

”Sången om en son”, Joel Mauricio Isabel Ortiz imponerande debut­roman, handlar om skåde­spelaren Angel. Angel, som är adopterad från Colombia, har vuxit upp i ett hem präglat av rasism och misshandel: ”Du skämtade med alla om att jag hängde i ett skyltfönster i Colombia när du och mamma skulle köpa mig,” säger hen under en konfrontation med pappan, som nonchalant slår ifrån sig anklagelsen och förnekar sitt våld. Mamman dog när Angel var tre år; hen minns henne bara vagt, som någon som vänder sig om och går.


Angels försök att skapa sig ett värdigt liv, med ordentliga frukostar och eget porslin och varma, nära relationer, krockar mot hens destruktivitet; Angel kan inte låta bli att slita upp verkliga och metaforiska sår, supa, slicka i sig knark. Sex blir bara ytterligare ett sätt att få kontroll över våldet kroppen utsätts för – med sina partners får nämligen Angel själv bestämma var­ifrån slagen ska komma, hur hårt och när.

Att läsa ”Sången om en son” är att hamna så nära Angel att det nästan blir plågsamt. Ibland måste jag ta en paus från läsningen, lägga boken ifrån mig och påminna mig om att det finns andra spår i texten än de uppenbara. Som humorn i Angels franka, torra observationer. Om skådespelarkollegan: ”Carina Duva är klämkäck, hon tror att hennes leende och ständiga frågor ska dölja hennes rödvinsimpregnerade andedräkt”. Om adoptivmammors beteende gentemot barn som har adopterats: ”Vi blir lika oemotståndliga för henne som heroin”. Då förstår man varför folk dras till Angel – smärtan må ha gjort hen självupptagen, men hen är också vass, rolig och sarkastisk.

Stundtals blir turerna kring ångesten, drickandet, vännerna och sexet en aning monotont, även om jag samtidigt kan uppskatta poängen med den monotonin. Det här är inte ett romantiserat missbruk, eller en tuff uppväxt man enkelt kan lämna bakom sig. I ”Sången om en son” är all personlig utveckling cirkulär och frustrerande.

I bokens andra del får sedan Angels självcentrering konsekvenser. Då inser Angel att vännen Levina är döende och behöver stöd och hjälp, börjar fördjupa och bygga ut sina relationer, lägger till och med ifrån sig alkoholen under vissa stunder. Det ljusnar. ”Tänker på de romaner jag läst på senaste tiden av unga svenska författare”, reflekterar hen, när hen sitter med vännerna på en restaurang, ”där sådana här scener alltid gestaltar det moderna livets tomhet”. Att få se Angel börja skapa någonting eget, att slåss för att vara i ett här, är både uppslitande och nödvändig läsning.