Snål, men inte girig

Jag har återigen gläntat på dörren till andra sidan, låt mig presentera en tråd på Flashback:

(klicka på bilden för bättre upplösning)

Just det här inlägget skulle jag tro är vad ungdomarna skulle kalla för en trollning, men att döma av svaren finns det ändå olika åsikter om ärendet. Jag är själv en sparsam typ, men skulle aldrig komma på tanken att ta betalt för att bjuda på middag, jul eller inte. Vart går annars gränsen, en tia för toalettbesök eller en tjuga i garderoben? Har man inte lust att bjuda låter man bli.

Men visst finns det lägen när det inte jämnar ut sig. I exemplet alternerar värdskapet, men säg att julen av geografiska eller praktiska skäl alltid hade firats på samma ställe. Eller att samma person alltid bjuder på skjuts eller fika. Det kan ju faktiskt slita på ekonomin på riktigt. Hur gör man då? Det är knepigt både för givaren och mottagaren.

Ett sätt i julbordsdilemmat skulle kunna vara att värden ber gästerna ta med en egen rätt eller den internationella hårdvalutan alkohol istället för standardpresenterna blomkvast och chokladask (som ju är tämligen värdelösa). Som vegetarian och allergiker gillar jag att ta med mat. Dels för att allt jag gör är billigare än vad någon tror, dels för att jag då har minst en rätt som jag garanterat kan äta.

Spritvarianten har jag testat själv. Jag är ölanalfabet. Jag dricker inte öl och kan absolut ingenting om öl samtidigt som mina vänner gör det. På en inflyttningsfest uppmanade jag därför gästerna att hoppa över inflyttningspresenter och istället ta med egen dryck. Jag köpte bag-in-box-vin, alla som ville ha något annat fick stå för det själva. Win/win? Nej, det slutade med att de förvisso tog med öl, men också de inflyttningspresenter jag uttryckligen bett om att slippa.

”Tack! Precis vad jag önskade...”

Som snåljåp ogillar jag skulder, men den mest förhatliga skulden är tacksamhetsskulden. Den har så otydliga villkor.