Låna för livet

Nu har jag bloggat om så många kvällstidningsartiklar att det är bäst att jag klargör att jag fått tips om dem (tack för det förresten) så att jag slipper lägga flera timmar på att läsa kvällstidningar.

Den här gången handlar det om Gisela som är ”fånge i sitt eget hem”. Nej, hon har varken husarrest eller fotboja. För 30 år sedan flyttade hon till ett radhus som kostade 760000 kr. Nu är det värt det tredubbla, men det är tydligen ett problem:

”Om jag säljer för 2,3 miljoner så får jag kvar ungefär 1,2 miljoner efter reavinstskatten.”

Det tog ett tag innan jag fick ihop matematiken. Reavinstskatten är ju 22 procent, inte 71. Men så kom jag på det. Om hon lånade till hela köpeskillingen och fram till dags dato inte amorterat en enda krona blir det mycket riktigt bara 1,2 miljoner kvar.

Men är det verkligen möjligt? Jag vet inte vad ett ”statligt förvärvslån” kan ha haft för ränta, men hon hade väl tjugo års förvärvsliv kvar och har bl a varit lärare och regionpolitiker. Åtminstone de sista tio åren i yrkeslivet borde barnen dessutom ha varit utflugna, men Gisela har ändå inte lyckats sätta av en enda krona. Det verkar som om exakt allt konsumerats varje månad.

Nu är Gisela en gammal dam med cancer. Det är för sent att ändra de 30 år som gått och jag vill inte vrida om kniven, men jag kan inte låta bli att tänka på de frågor journalisten undviker att ställa:

- Fanns det verkligen aldrig något amorteringsutrymme, inte ens några hundralappar?
- Kom pensionen som en oförutsedd händelse?
- Trodde du att du skulle få ta ytterligare ett lån och hur hade du i så fall tänkt betala tillbaka det med tanke på att du uppenbarligen aldrig tidigare amorterat?
- Du säger att du blir arg över det faktum att du inte kan sälja huset och flytta till en dyr innerstadslägenhet. Vem är du arg på?
- Vem är ansvarig för ditt liv?