"Agnes", Scalateatern 1972

Kan man verkligen döpa en pjäs till "Agnes"? Ja, Kent Andersson gjorde det i alla fall. Premiär var det på Scalateatern i Stockholm 1972. Agnes är i pjäsen täcknamnet för en vävstol som håller på att monteras upp i en gammal hyresvåning på två rum och kök. Vävstolen tänker den intellektuella språkläraren Sture skänka till sin hustru Barbro. Tanken är att Barbro skall sitta och väva i det ena rummet medan maken har språklektioner för sina älskarinnor i det andra. 

Agnes är också namnet på en äldre dam som blivit utköpt, ja mer eller mindre utkastad, ur lägenheten av Sture. Det är hon som hamnar i händelsernas centrum. Agnes berättar om sina mödor och sina fyra män, om svikna drömmar och förhoppningar, men också om glädjeämnen. 

Pjäsen är skriven på blankvers och kritikerna jämförde Kent Andersson med såväl Molière som Shakespeare. Kent hade länge hyst stor beundran för Gunn Wållgren och hade henne i åtanke redan när han skrev pjäsen. Wållgren med sin värme och livserfarenhet gjorde naturligtvis en alldeles förträfflig Agnes. Kent Andersson spelade själv rollen som den cyniske språkläraren Sture. Kerstin Widgren tog sig an rollen som hans hustru Barbro. Pjäsens yngre par, Sune och Mirjam, spelades av Ingvar Hirdwall och Lillemor Mårtensson. Dom bor i våningen inunder, han säljer begagnade bilar och har gjort Mirjam med barn och vill nu överge henne. Det finns också en inneboende, som Sture och Sune tänker köra bort, en roll som gestaltades av den skicklige komediaktören Nils Eklund. Lägg därtill Hans V Engström som en annan av husets invånare så är rollistan komplett. Hans Bergström svarade för regin och Ingvar Danielsson för scenografin.

"Agnes är utan tvekan Kent Anderssons mognaste och varmaste pjäs hittills, där finns en argumentationens styrka som gör att man vill se den spelad på många olika teatrar och naturligtvis i första hand i Kent Anderssons egen hemstad", skrev Åke Perlström i Göteborgs-Posten.

"Ingvar Hirdwalls replikföring är i sin sammanbitna ledighet något av det träffsäkraste som förekommit på en svensk scen, och han är och förblir en i ordets sanna bemärkelse hederlig skådespelare", menade Per-Erik Wahlund i Svenska Dagbladet. Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter: Man gapskrattar inte under föreställningen, men man sitter fängslad från den första repliken till den sista. Skräck och humor har vävts in överallt till en helhetsstämning av skratt, skräck och svindel."

Läs också:

Scalarevyn "Komik på liten gata" 1950-51

Carl Z-revyn "Vad är det för fel på 1933 års modell" 1971