Plötsligt smäller det till i höften – jag är träffad

Plötsligt smäller det till i höften – jag är träffad

MINNEAPOLIS. Runtom ryker tårgasen. Plötsligt smäller det till i höften. Jag faller till marken, tappar ryggsäcken och förlorar orienteringen i några sekunder. Sedan ser jag min kollega från VG som visar vägen till reträtt. Vi flyr in i en gränd, där oroliga familjer tittar ut och undrar vad som händer.

– Gå in, säger vi, det är säkrare där inne.

Jag landar i Minneapolis på torsdagen och kör först till närliggande staden Saint Paul dit upploppen spridit sig. Inbrottslarmen tjuter och folk springer in och ut ur affärer och länsar. Män beväpnade med automatvapen och gevär står utanför butiker för att bevaka att ingen tar sig in. Andra affärer är helt sönderslagna och på andra håll är varuhus delvis under vatten efter att brandlarm gått.

                                           Plötsligt smäller det till i höften – jag är träffad

Senare på natten kör jag till Minneapolis där demonstranterna tagit över ett polishus – det är overkligt att se elden slicka fasaden på byggnaden samtidigt som demonstranterna står i klunga i hundratals utanför. Den synliga polisnärvaron är noll.

Natten efter blir det nya våldsamma protester. Demonstranterna vandrar nedför Lake Street i bilar och pumpar hiphopmusik varvat med att skandera ”fuck the police”.

När de nått sitt mål – en ny polisstation – går unga killar till attack mot bankomater mittemot med yxa.

Jag ser en ung tjej sätta eld på papper inne på bankkontoret. En annan försöker ta sig över barrikadstaketen till polisstationen och rasar ned. På taket står polis redo med tårgaspistoler. Bilar brinner – vi journalister är där och bevakar för att världen ska kunna se vad som händer.

Utegångsförbudet träder i kraft och ignoreras. Runt midnatt sprids att nationalgardet är på väg. Jag hör en ung kille vid en brinnande byggnad.

– Vi dör bara en gång, vi bryr oss inte.

Jag och flera andra journalister närmar oss polisen som nu ska mota bort demonstranterna.

Det viner till och jag är träffad.

Medan tårgasen fortfarande sticker i ögonen konstaterar vi att polisen sköt mot oss och träffade mig – trots våra pressbrickor, stora kameror och vårt uppenbara ärende att bevaka de brinnande protesterna i Minneapolis.

Som journalist vill jag berätta andras historia, inte min egen. Men när vi hindras och skräms på det här sättet är det viktigt att berätta även om det.

Upploppen i Minneapolis är våldsamma och kaotiska.

I detta är det viktigt att komma ihåg att de som protesterar och demonstrerar inte är en homogen grupp. Vissa vill ha fredliga protester, andra menar att våldsamt upplopp är det enda som får folk att lyssna.

När vi flytt undan gränden möter jag Angela, 65. Hon bor i ett av områdena som plundrats, förstörts och satts i brand.

– Det är galenskap det som pågår. Folk förstör där vi måste leva och bo. Ja, vi behöver rättvisa men vi behöver inte det här. Det bor barnfamiljer här. Om de behöver blöjor, var ska de åka nu när allt är plundrat och igenbommat?

                                         Plötsligt smäller det till i höften – jag är träffad

Hon undrar vem jag är och vad jag gör där. Lugnas av beskedet att vi är press.

– Jag gillar inte vad som sker men jag är mer rädd för den dumma skit som plundrarna håller på med. Tårgas klarar jag mig från, jag kan gå in och hämta mjölk och skölja ögonen. Jag är mer rädd för dem som plundrar.

Området där vi befinner oss känns inte säkert så vi börjar vandra tillbaka mot våra bilar. Några meter framför oss sker skottlossning och flera killar springer. Jag har under mina tre dagar här sett män beväpnade med automatgevär som skyddar sina affärer och fastigheter från plundrare.

Vi tar skydd i ännu en gränd och väntar. När vi börjar gå igen mot en polisavspärrning längre fram skriker poliserna att vi ska stanna och vända om. Vi sträcker oss efter våra pressbrickor, polismannen efter sin pistol.
Vi backar direkt.