FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!

På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.

”You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey

Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.

”Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd

Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.