Ulf Kristersson uppträder som en dödspilot. Skälen till det är tre.
Moderatledaren Ulf Kristersson och Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven träffades tidigare i dag.
Det var det första mötet mellan dem sedan Kristersson i tisdags fick talmannens uppdrag att sondera villkoren för att bilda regering.
Förutsättningarna för Ulf Kristersson att bilda regering är inte optimala. Man kan med fog kalla det ett kamikazeuppdrag.
Alliansen vill väldigt gärna bilda regering. Men Centern och Liberalerna kräver ett samarbete med Socialdemokraterna, bland annat på det ekonomiska området. Jan Björklund har flera gånger sagt att det bör innefatta förhandlingar om statsbudgeten.
Men Stefan Löfven säger blankt nej. I hans planering ingår inte att Socialdemokraterna blir ett stödparti åt Alliansen.
Hur Ulf Kristersson ska kunna samsa alla dessa olika viljor är för närvarande omöjligt att se. Men han kanske har en strålande idé, vem vet?
Han kan i alla händelser inte gärna ge upp planerna på att bilda regering. Skälen är tre.
Tisdagen den 25 september röstades Stefan Löfven bort som statsminister med siffrorna 204 mot 142. Sedan dess leder han en övergångsregering som ska lägga en budget på riksdagens bord senast den 15 november. I alla fall om ingen annan regering tillträtt innan dess.
Initiativtagare till omröstningen var Alliansen. Men också Sverigedemokraterna röstade emot att Löfven skulle sitta kvar.
Ulf Kristersson har alltså en moralisk plikt att försöka få ihop en regering som har förutsättningar att sitta kvar till nästa val. Det är skäl nummer ett.
Men han har också förpliktelser mot väljarna. Ända sedan han valdes till M-ledare för ganska precis ett år sedan har han sagt att målet är att bilda en ny Alliansregering.
Då måste han givetvis löpa linan ut. Allt annat vore ett svek mot väljarna. Att det till sist kanske inte går är en annan sak, det förstår var och en. Men utan att ens försöka kan han hamna i en svekdebatt som kan bli svår att hantera.
Det tredje skälet vet jag inte om det existerar. Men det kan vara så. Målet för politik är att skaffa sig makt och inflytande. Att sitta och harva i opposition är inte lika stimulerande.
Alla partiledare vill innerst inne bli statsminister. Men alla är inte kallade. I praktiken inskränker sig de utvalda till Socialdemokraterna eller Moderaternas ordförande.
Ulf Kristersson är snubblande nära att bli statsminister. De rödgröna är ett ynka riksdagsmandat större än Alliansen.
Det kan vara den enda chans han får i livet att bli statsminister. I ljuset av det är Ulf Kristerssons ståndaktighet begriplig. Även om uppdraget ser omöjligt ut just nu.
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.
Moderatledaren Ulf Kristersson och Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven träffades tidigare i dag.
Det var det första mötet mellan dem sedan Kristersson i tisdags fick talmannens uppdrag att sondera villkoren för att bilda regering.
Förutsättningarna för Ulf Kristersson att bilda regering är inte optimala. Man kan med fog kalla det ett kamikazeuppdrag.
Alliansen vill väldigt gärna bilda regering. Men Centern och Liberalerna kräver ett samarbete med Socialdemokraterna, bland annat på det ekonomiska området. Jan Björklund har flera gånger sagt att det bör innefatta förhandlingar om statsbudgeten.
Men Stefan Löfven säger blankt nej. I hans planering ingår inte att Socialdemokraterna blir ett stödparti åt Alliansen.
Hur Ulf Kristersson ska kunna samsa alla dessa olika viljor är för närvarande omöjligt att se. Men han kanske har en strålande idé, vem vet?
Han kan i alla händelser inte gärna ge upp planerna på att bilda regering. Skälen är tre.
Tisdagen den 25 september röstades Stefan Löfven bort som statsminister med siffrorna 204 mot 142. Sedan dess leder han en övergångsregering som ska lägga en budget på riksdagens bord senast den 15 november. I alla fall om ingen annan regering tillträtt innan dess.
Initiativtagare till omröstningen var Alliansen. Men också Sverigedemokraterna röstade emot att Löfven skulle sitta kvar.
Ulf Kristersson har alltså en moralisk plikt att försöka få ihop en regering som har förutsättningar att sitta kvar till nästa val. Det är skäl nummer ett.
Men han har också förpliktelser mot väljarna. Ända sedan han valdes till M-ledare för ganska precis ett år sedan har han sagt att målet är att bilda en ny Alliansregering.
Då måste han givetvis löpa linan ut. Allt annat vore ett svek mot väljarna. Att det till sist kanske inte går är en annan sak, det förstår var och en. Men utan att ens försöka kan han hamna i en svekdebatt som kan bli svår att hantera.
Det tredje skälet vet jag inte om det existerar. Men det kan vara så. Målet för politik är att skaffa sig makt och inflytande. Att sitta och harva i opposition är inte lika stimulerande.
Alla partiledare vill innerst inne bli statsminister. Men alla är inte kallade. I praktiken inskränker sig de utvalda till Socialdemokraterna eller Moderaternas ordförande.
Ulf Kristersson är snubblande nära att bli statsminister. De rödgröna är ett ynka riksdagsmandat större än Alliansen.
Det kan vara den enda chans han får i livet att bli statsminister. I ljuset av det är Ulf Kristerssons ståndaktighet begriplig. Även om uppdraget ser omöjligt ut just nu.
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.