Skatteplanerande författare

Skadeglädjen tycks aldrig så stor som när vänsterförfattare avslöjas med skattefusk. Två aktuella exempel: Jan Guillou och Håkan Nesser. Nu tänkte jag försvara dem lite.

Självklart gillar jag också när Jan Guillou åker på pisk. Det är en osympatisk människa vars självgodhet väller över alla gränser. Att han åker dit för att ha betalat för lite skatt är särskilt skojigt eftersom han är uttalad socialist med hög svansföring. Lite som när Timbuktu höll tal om näringslivets ovilja att betala skatt och en kvart senare framkom att han gör allt han kan för att själv slippa skatta i sitt eget bolag.

Men låt oss titta på sakfrågan. Guillou har en skrivarstuga där han jobbar, men eftersom den är ”utrustad som en permanentbostad med åretruntstandard” tycker Skatteverket att han ska förmånsbeskattas.

Om vi bortser från vad lagen säger, blir det inte lite fånigt om Janne (hade han haft längre armar skulle han nog slå den som kallar honom ”Janne”) ska bevisa att han jobbar på jobbet och inte går runt och trivs? Själv har jag druckit mycket kaffe hos arbetsgivare. Kanske borde jag be om att få betala retroaktiv förmånsskatt.

Över till Nesser. Till att börja med är jag inte lika säker som andra på att han är ”vänster”. Jag skulle inte ramla av stolen av förvåning om jag fick höra att han röstar på sossarna, men det enda politiska utspel jag hittar är att han inför USA-valet 2008 sa att han skulle ha röstat på Obama.

Till brottet så. Han tog ut 15 miljoner i utdelningar från sitt företag registrerat på Malta som han skattade för i England där han tidigare bodde. Men enligt Skatteverket hade han hunnit flytta till Sverige, så då ska han skatta här och kan möjligen (inte ens det är klart) räkna av de pengar han redan betalat i England.

Jag är inte skattejurist och skulle nog inte fatta alla turer även om de presenterades för mig, men det låter inte glasklart att Nesser gjort fel, och ännu mindre säkert att han i så fall gjort det med vilje. Om ett skatteverk tar emot ens pengar utgår man väl från att återstoden är skattad och klar?

Så istället för att peka finger åt två gamla författare som troligen redan betalat rätt mycket mer skatt än de får tillbaka borde vi kanske ifrågasätta varför reglerna är så krångliga att det inte är rimligt lätt att göra rätt för sig.