Kristina Lugn: Kristina Lugn var en sorts egensinnig nationalklenod

Kristina Lugn var en sorts egensinnig nationalklenod

Anneli Dufva, dramaturg på Dramaten, minns Kristina Lugn som avlidit 71 år gammal.

Ett eget rum.

Kristina Lugn debuterade som poet 1972 med Om jag inte och hon var både mor och etablerad när hon många år senare fick ett rum på Dramaten, där hon kunde sitta och arbeta. Hon har vittnat många gånger om hur viktigt det var för henne. Både skrivron och själva teaterhuset.

                                          Författaren Kristina Lugn har dött

Kristina Lugn älskade nämligen teatern. Hon sade till mig en gång att teatern har betytt mer än pjäserna. Kanske för att det där var möjligt att komma åt den erfarenhet hos människan som är och förblir mystisk – hemlig på samma sätt som fantasier och drömmar är hemliga. Men också – tillgängliga för alla.  Ja, det sade hon också då, när jag intervjuade henne, men just därför tycker jag om det, vill jag tro på det.

Vi möttes på Brunnsgatan 4, den teater där hon kom att bli teaterchef efter att Allan Edwall gått bort. Och även om hon saknade Allan Edwall, som betytt så mycket för henne, så hade hon strålande kreativa år på teatern med det ena uruppförandet efter det andra av egna pjäser: Nattorienterarna, Titta en älg, Två solstrålar på nya äventyr med flera. Skådespelare som Lena Nyman, Lena Endre, Pernilla August, Staffan Westerberg och Erland Josephson kom dit för att spela i den lilla källaren.

Själv hade hon först kommit dit när Allan Edwall övertalade henne att spela – mot honom - i pjäsen Rut och Ragnar. "Sämre kroppshållning har inte skådats på en svensk teaterscen" skrev någon om hennes insats, men det var ljuvligt att se dem två dansa tillsammans – med kroppar och ord, under hatthyllan.

Och det var kongenialt med scenografin – med hatthyllan, lägenheten, folkhemsdoften och den stora frågan om äktenskapet. Kristina Lugn har ju alltid rört sig där - både i poesin och dramatiken – nära det banala, mitt i det byråkratiska, med en enastående känsla för ordens inneboende dubbelheter, med en lekfull lust att hela tiden tvärvända och liksom retas i sina skildringar av förorten, ensamheten, döden och kärleken.

Hon talar till Gud, kan man tycka, men med den unika blandning av tveksamhet och självklarhet som bara är hennes.

                                    Kristina Lugn om Dylan: »Jag har en hemlig kontakt«

Som person blev hon, med sitt röda hår, först känd, och delvis avskydd, genom tv på 80-talet. Om det, "att vara känd för att vara känd" tyckte hon sådär. Sedan blev hon alltmer älskad, ja t o m folkkär. 2006 blev hon även invald i Svenska Akademien och de senaste åren har hon varit en sorts egensinnig nationalklenod – känd för sitt författarskap, och ibland för sin avoghet, sina dräpande one-liners. "jag röker, ni kommer att dö!"

Nu är hon själv död, men officersdottern, född 1948, uppvuxen i Skövde, kommer att minnas och saknas av många, och hon kommer att läsas, hon kommer att spelas.