Tobias Billström har inte riktigt känsla för politisk tajming

Tobias Billström får anses vara Moderaternas näst tyngsta politiker i konkurrens med partisekreteraren Gunnar Strömmer och skuggfinansminister Elisabeth Svantesson.

Billström är gruppledare och handplockad av Ulf Kristersson. Han har dessutom varit vice talman och framför allt statsråd i Reinfeldt-regeringen.

Redan där visade han som migrationsminister att han inte drar sig för att göra  kontroversiella utspel. 2013 talade han om man behöver diskutera volymerna i migrationen. I klartext att Sverige borde se över antalet invandrare. Men han blev omedelbart överkörd av sin chef, Fredrik Reinfeldt, men också kritiserad av dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven.

Frågan är om uttalandena i Di-intervjun skett med eller utan partiledarens vetskap och klartecken.

Formellt behöver det inte stå i strid med vad M-ledaren tycker och tänker. Han har ju gett tydliga besked om att han tänker slåss ända in i kaklet för att få regeringsmakten. Det måste rimligen betyda att M-ledaren anser att det bör bildas en borgerlig regering även om de rödgröna blir större än alliansen. Problemet för Kristersson är att en sådan alliansregering i realiteten skulle bli beroende av SD:s stöd varje gång blocken ställs mot varandra.

En sådan regering har därmed få trott vara realistisk. Varken L eller C har ställt upp på en alliansregering i ett sådant läge. Därför har åtskilliga bedömare utgått från att Kristersson i stället tänker sig att bilda en ren M-regering om de rödgröna blir större.

Men det förefaller inte vara Tobias Billströms huvudspår. Det är uppenbart av intervjun att hans och möjligen partiets planer är att förbereda sig för en alliansregering. Han viftar undan invändningen att en sån regering skulle behöva SD:s stöd varje gång de rödgröna är eniga med att dagens regering stöder sig på SD men låtsas som att man inte gör det.

Men det är en halsbrytande jämförelse. De rödgröna är i dag större än alliansen och har långt mindre behov av stöd från SD, om ens något, än vad en alliansregering med färre mandat än de rödgröna skulle tvingas bli.

Det är svårt att se varför Billström till synes oprovocerad börjar riva i det öppna sår som SD-relationen innebär för alliansen. En välvillig förklaring kan vara att den moderate gruppledaren anser att det är hederligast att före valet förbereda väljarna på vad partiet vill.

Men det kan också vara ännu ett exempel på att Billström inte riktigt har känsla för politisk tajming. Beskeden kommer att mötas av jubel på Sveavägen 68. Nu kommer S att kunna köra SD-vapnet mot Moderaterna hela valrörelsen. Jag utgår dessutom från att Annie Lööf och Jan Björklund nu också kommer att känna sig manade att meddela att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är mindre än de rödgröna.

Det betyder att Billström lyckats ge S två favörer. M:s distans till SD kommer att ifrågasättas och alliansen framstår än en gång som splittrad i en central fråga.